Herrejävlar. Om du lider av brist på dramatik så ser livet till att fixa det och trycker ner dig under ytan innan du ens hinner dra efter andan. Igår var dagen då jag bokstavligen talat föll isär.
Det började i förrgår kväll. Fick plötsligt jätteont i ryggen, så ont att M praktiskt taget fick putta ner mig raklång i sängen. Sov nästan ingenting på grund av smärtan. På morgonen skulle jag ta mig upp igen och då gjorde det så ont att jag varken kunde sitta, ligga eller stå still. Vankade runt och kved. Ringde vårdcentralen, inga tider. Ringde kiropraktorn och bokade tid. M ringde till sitt ex som är läkare och hon tyckte jag kunde ta en av M:s morfintabletter som han fick utskrivet för nån inflammation nån gång. Hade ingen som helst verkan. Sa också att jag skulle försöka röra på mig, så jag åkte till jobbet, höjde skrivbordet och praktiskt taget hängde mig på bordet hela dagen. Kiropraktorn sa att en kota hade hamnat helt snett, knäckte mig rätt och lät mig gå. Studsade därifrån, öm men helt rörlig.
På kvällen började det smärta igen. Tog två Ipren och började laga mat. Då började jag helt plötsligt få världens magvärk, så jag fick ställa allt åt sidan och försöka "vila bort det", men det blev bara värre. Skulle gå och lägga mig, tänkte att det nog skulle gå över. Amasonen var orolig. Sen blev det snabbt värre, kändes som om någon hade hällt syra i mig. Började trampa runt i lägenheten, på gränsen till hysterisk. Kunde inte sitta, kunde inte andas normalt, kunde inte ligga. Till slut ropade jag på Amasonen, hon ringde 112, och vid det laget hyperventilerade jag, svettades floder och låg i en boll på golvet, inte längre kontaktbar. Det fanns inga ambulanser så hon och hennes tjej fick bära in mig i en taxi. Jag minns bara att Amasonen klappade mig över ryggen och upprepade att jag skulle fokusera på andningen. Kom till akuten, måste ha sett väldigt dramatiskt ut med mig som höll på att svimma och låg på golvet och kved. Av den anledningen kom jag in ganska snabbt, och fick en tjusig särk och en kanyl i armen där de pumpade in en massa saker som gjorde att jag inte riktigt kunde artikulera, men kroppen ville inte riktigt sluta hyperventilera trots att magvärken nästan hade släppt. Kunde inte tänka klart, hade svårt att svara på frågor. Amasonen och flickvännen hade försvunnit, och helt plötsligt låg jag ensam i en sjukhussäng i en korridor. Började till slut andas normalt. Jag höll nästan på att somna när M dök upp, och jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Till slut fick jag ett rum och Amasonen och flickvännen kom dit, och de berättade skrattande att taxichaffisen trott jag skulle föda eftersom jag flåsade så, och ropat saker som "Jag ska inte köra över några gupp! Jag tar den här vägen istället, den har inga gupp!". Jag hängde inte riktigt med i samtalen, men de gick efter en stund och M var kvar och pysslade om mig och kallade mig för Knyttet. Det tog inte så lång tid så kom en läkare och pratade och klämde, och det var helt enkelt så att min mage hade reagerat på de starka medicinerna. Konstigt att en sån skitsak kan ställa till med sån kalabalik. Fick utskrivet medicin, jag har visst magkatarr igen. Halv två var vi hemma, drösade i säng och somnade nästan direkt.
Vad har vi då lärt oss av detta?
Har du magbesvär är Alvedon den enda värktabletten du rör. Basta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar