Kan vi inte enas om att inga mer kroppar ska gå sönder? Kan vi inte göra det? Bestämma det en gång för alla, så kan vi avskaffa det här med akuten och sånt?
Just nu sitter M med sin mamma på akuten, det har hänt nåt med hennes hjärta. Det verkar lugna ner sig nu men de väntar på svaren från en sån där titthålsröntgen eller vad det heter. M låter skakig på rösten när jag pratar med honom, och jag tänker på imorse när jag vaknade av att han pussade mig på ryggraden, ända uppifrån och ner. Saker förändras alldeles för snabbt, allting är för skört, vi behöver mer pansar. Om en timme skulle vi vara på väg mot min hemstad, men det känns ju jävligt sekundärt helt plötsligt. Vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.
1 kommentar:
Usch, jobbigt.. hoppas det löser sig!
Skicka en kommentar