Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om vädret, och om att vara i den här stan när det är sånt här väder. Sand i håret, stilla kväll på balkongen, konsert i parken, cykeltur i flipflops. Men en väderblogg, det vill jag inte ha. Så jag ska istället skriva om lite funderingar jag hade igår kväll när jag trampade hem från stranden, blöt och saltig. Bäst att varna redan nu att det här kan bli något av en predikan, och att jag knappast kommer med något revolutionerande.
Jag tänkte på att jag räknas som vuxen nu, kanske framför allt att JAG räknar mig som vuxen nu, till slut. Och som vuxen vill jag vara tillfreds med mig själv, sams med min kropp, förlåtande mot min själ. Det dyker upp tillräckligt mycket skit ändå för att man ska gå omkring som en halv människa fylld av bitter självkritik och ängsligt navelskådande.
Jag tänker börja med att rensa ut mina kroppsliga komplex. Sånt förbannat slöseri med tid och energi att granska sina kroppsliga skavanker i detalj, kroppen är ju ändå den man ska ha med sig hela livet. Breda fötter? Sned näsa? Platt rumpa? So be it. Lär dig att acceptera det, älska det, för att sedan släppa taget om det. Det här är din kropp, en del av din individualitet. Så här ser den ut. Ta hand om den, var stolt över den, men låt den vara ett verktyg, inte ett fängelse. Våga se hela dig i spegeln, och våga tycka om din kropp för att den är DU. Ta fram dina komplex, syna dem ett efter ett, och släpp sedan taget om dem. De begränsar dig. De bildar murar, eller åtminstone vägbommar. Och när jag skriver "dig" och "du", då menar jag självklart "mig" och "jag". Mina komplex är relativt små och lätthanterliga, men jag vill inte hantera dem över huvud taget, jag vill utrota dem. Jag är inte tonåring längre, mina idéer om mig själv ska inte längre styra. Mitt vuxna vet bättre än så. Jag vet att det är att praktiskt taget omöjligt att inte spegla sig i medias kroppssyn, men nog fan måste vi allihop inse att media är en freakshow, att vi måste distansera oss, stänga av teven och se verkligheten omkring oss istället. Folk är fan så mycket finare här ute, där saker och ting är på riktigt.
Så igår kväll, när jag satt på balkongen med en kopp Yogi-te och tittade på mina stackars balkongväxter som Amasonen nästan har haft ihjäl medan jag var borta, så plockade jag i huvudet fram ett aktuellt komplex. Jag synade det i all sin futtighet, såg hur irrelevant det var, hur det kan begränsa mig... och släppte taget om det. Lät det fladdra iväg i kvällsbrisen. Som att hålla andan och sen sakta andas ut. Kände mig lite lättare, lite luftigare, lite friare. Och så tänker jag fortsätta, ett komplex i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar