Bu eller bä

Sara Löwestam proklamerar att 2009 blir året då flator dejtar män. Jag är alltså före min tid. Älska att vara trendig! Eftersom man kan påstå att den grejen för min del har pågått ett år, mer eller mindre, så tänker jag härmed försöka mig på en summering/jämförelse av mina erfarenheter.

Några fördelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Rak kommunikation. Inga övertolkningar, inga hintar, inga insinuationer. Jag kan säga saker rakt ut, utan att linda in dem i brasklappar. Jag kan lita på att han säger om det är nåt. Han litar på att jag menar det jag säger. Jag ägnar väldigt lite tid åt att analysera hans beteende, för det behövs inte, vi snackar om det. Det är en jävla lättnad.


• Hans strap-on sitter redan på plats. Några frågor på den?


• Han har fixat saker. Han bor inte bland kartonger med en trasig bergsprängare som enda underhållning. Han har inte sladdar hängandes ut ur väggen, och toalettsitsen glider inte på sniskan när man sätter sig på den. Han köper hem storpack med glödlampor, så det alltid finns hemma.


• Inga issues. Här kommer jag från rätt specifika förhållanden och alla flator är såklart inte trasiga, men jävligt många är det. M har inga självskadebeteenden, han har inte mörka månader, jag behöver inte släpa med honom in på psykakuten. När man öppnar hans badrumsskåp möter man inte en arsenal av psykofarmaka. Men även mindre dramatiska grejer, jag behöver inte bekräfta honom hela tiden, jag behöver inte ha överseende med hans dåliga humör, jag behöver inte pussa honom glad när han är kinkig. Jag behöver inte bära honom. Man ska bry sig om sina närmaste, men jag vill inte längre behöva kapa av en kroppsdel för att ta mig ut ur ett förhållande för att sedan utmattad kravla därifrån.

Några nackdelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Inga bröst. Bröst är kanske det bästa som finns. Jag har alltid haft en svaghet för bröst. Istället möts man av en platt, lite hårig bringa. Nuförtiden gillar jag synen av den bringan, men det tog lite tid att vänja sig vid omställningen.


• Ingen gemensam garderob. Mina ex har oftast varit i ungefär samma storlek som jag själv. Nu kan jag möjligtvis låna en skjorta då och då, och då räcker den mig till knäna.
• Ett steg tillbaka in i heteronormen. Inte nog med att jag själv fick en smärre identitetskris, utan det finns en viss risk att vissa i omgivningen ser min homosexualitet som en "fas", som jag nu har lämnat bakom mig. Man man få cellskräck för mindre. Det är också väldigt lätt att identifiera sig själv utifrån sin sexualitet, att identifiera sig med utanförskapet. Den paradoxala tryggheten förlorar man, vilket i och för sig kan föra med sig positiva saker, som till exempel funderingar som "vem är jag bortsett från min sexualitet?".
• M har inte brudgrejer liggandes hemma hos sig som jag kan låna av. Till exempel tamponger eller hårnålar.