Banal och svennig

Jag behöver en sup, eller tio. Nu är det för städat, nu är det för ordnat, nu kryper det i kroppen. Jag behöver en högljudd och trång förfest, en vinglig och skränig cykling till klubben, en klubb med en bra dj där vi hela tiden tappar bort varandra men är glada ändå och spiller öl på oss själva och utbyter kärleksförklaringar, fyllemat som jag inte märker hur den smakar, men ingen efterfest för det pallar jag inte. Jag behöver rumla av mig, jag behöver stinka cigg och ha smink utsmetat i halva ansiktet, jag behöver vakna upp hemma hos någon jag aldrig varit hemma hos och sen lunka hem med behån i fickan. Just nu kan jag ju inte dricka alkohol, men sen, sen, åh, sen. Jag pallar inte när det blir såhär rentvättat och propert, det tråkar ut mig, jag tråkar ut mig själv. Och det är kanske banalt och svennigt att önska sig en tillfällig fylla för att lösa det, men då får det väl vara så, då får jag väl vara banal och svennig. Och i helgen är det Velas Female Pride Party i Köpenhamn, åk dit om ni har möjlighet för jag vet ett helt gäng supersnygga flator som ska dit. Ska jag dit? Nej. För jag är banal och svennig och har magkatarr. Istället ska jag ta med mig M till hemstaden och introducera honom för min galna familj. Det tycker jag känns lagom banalt och svennigt.