Lilla solstrålen

Precis som alla andra är jag rätt irrationell. Sån är människan, det är bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Och igår var jag såinihelvete irriterad på M. Jag vet inte riktigt varför, han var jobbig, jag var grinig. Eller nej, jag var ilsken. Och när jag är på dåligt humör så kompenserar han det genom att vara superkäck och dra en massa dåliga skämt, istället för att låta mig vara i fred som han borde göra om han var mån om sitt eget bästa. Resultatet blir en väldigt förbannad Constantin som kokar av elaka tankar och tänker på hur det skulle kännas att vältra sig i onenightstands nu, just nu, dricka sig aspackad och vara ett svin. Men eftersom jag är en väluppfostrad människa och har tillräckligt mycket självinsikt för att inse när jag är irrationell, så håller jag käften och kallar honom inte för alla elaka saker jag känner för att kalla honom för. Istället säger jag sammanbitet saker som "jag är på lite dåligt humör just nu", och "jag ber om ursäkt, min blodsockernivå är lite låg", fast jag egentligen mest vill slå. Då kramar grabben mig, och säger saker som "vi går och köper glass", och jag vill inte alls bli kramad just då och vill inte alls gå och köpa nån jävla glass, men så gör vi det och så får jag sitt tyst i skuggan med min glass en stund, och det gör mig lite mindre taggig i kanterna men fortfarande sjuder det under ytan. Vi går hem till honom, och jag fräser ifrån och är sarkastisk, men sen får jag utrymme att ventilera min uppdämda aggression i en hårdhänt akrobatik på hans soffa, och det har samma effekt som om man skulle ha hällt en spann kallt vatten över mig, den kokande ilskan blir ett stilla hav och snart ligger vi lojt och pillar varandra i håret och skrattar och pratar om ditten och datten. Vi tystnar, och sen säger han:
"Nu tittar du mig i ögonen igen. Det är bra, det måste vara ett gott tecken."
Och jag tänker att jag ska försöka förklara mig, men det finns inget att förklara, jag är irrationell och jag tror fan inte det finns någon bot mot det.