torsdag 24 juli 2008

Det där med stolthet

Det är så jävla fint väder där ute! Jag var helt oförberedd och har klätt på mig alldeles för mycket kläder. När jag och Evert (min cykel) väl kom fram till jobbet så dröp jag av svett. Fattar inte varför jag inte kan strosa på cykel. Jag är sjukt bra på att strosa till fots, men så fort jag får upp rumpan på en cykel så måste jag leka Tour de France. Men i alla fall. Fint väder.

Igår kväll hade jag första lugna och ensamma kvällen sen jag kom hem från Island. Tillbringade den tillsammans med en öl och en mycket nördig fantasybok, version tegelsten. Man kan aldrig läsa den liggandes på rygg för då får man kramp i armarna efter tio sekunder. Opraktiskt. Å andra sidan tar det jättelång tid innan den tar slut, och sånt gillar jag. Amasonen och hennes flamma tittade på Shortbus och det vet man ju vad det leder till. Jag pluggade in I-poden och läste vidare. Det är väldigt spännande, jag menar vem är egentligen förrädaren i hjältarnas grupp och hur gaggig är egentligen trollkarlen Fizban, är det månne en fasad för att verka ofarlig? Så många frågor!

Jag ska inte till Europride. Det är antagligen ett mycket korkat beslut, men jag känner helt enkelt inte att det är värt pengarna. Senaste gångerna jag har varit där har det ändå mest varit dryga bögar, revirpinkande flator, schlager och ösregn. I och för sig var det då bara vanliga Pride, men ändå. Och visserligen hade jag skitkul. Men ändå. Jag är inget jävla regnbågshomo, som nån sa nån gång. Surt sa räven, har nån också sagt, men det örat lyssnar jag inte på.

Annars har jag tänkt lite på det där med homogrejen. Det finns en stolthet i att tillhöra en minoritet, i alla fall HBTQ-minoriteten. Jag har alltid gillat det, jag har aldrig velat ha det annorlunda, aldrig önskat att jag var "normal". Vad händer med den stoltheten och känslan av tillhörighet när man helt plötsligt väljer att kliva ur den minoriteten? När vi stötte på flator under semestern ville jag mest peka på mig själv och ropa "Jag med! Egentligen! Jag lovar!". Och så skämdes jag lite. Skämdes för att jag inte riktigt ville stå för att jag hade pojkvän, skämdes för att... för att jag stod där med all min heteronormativitet, tillhörande den stora massan, var en "Breeder", höll min stora starka pojkvän i handen och inte var en av dem. Jag vet inte om jag kan förklara det bättre. Det känns inte alltid så jävla gött, helt enkelt. Och det har ingenting att göra med mina känslor för M, det är bara det att mitt liv hade varit så mycket enklare om han var en tjej.

Islandsreportaget är fortfarande på väg.

3 kommentarer:

Sannan sa...

Det är något visst med att tillhöra något annat än det normativa. Jag har alltid varit något av en wannabe-flata då jag aldrig lyckats få uppriktiga känslor för en tjej, framförallt inte sexuellt. Jag har fått inse att jag är ganska så hetero med några svensson-heta drömmar om tjejer. Det tar lite på stoltheten det där med att bara vara sådär vanlig. Men hey, egentligen. Kärleken är ju till syvende och sist det viktigaste och det som får mig att må bra. Inte med vem eller vilket kön egentligen.

tror jag fick fram mitt budskap.

Hejhopp sa...

Men du ÄR ju en del av HBTQ-samhället, kära du! Du är ju B:et i bokstavskombinationen! Dina känslor för tjejer och din sexuella läggning som läggning är precis lika autentisk som vår. Come on! Du missade ett underbart Pride! Nästa gång ser du till att komma med din pojkvän, och så kan ni hänga i bi-tältet eller på något bi-seminarium på Pride House! :)

Constantin: sa...

blomma: Du har så klart helt rätt. Ska bara förlika mig med etiketten "bi" först. ;)