Avsked

Igår satt jag och Amasonen (och Kräket) i min röriga säng och pratade om allt som är viktigt (sex). Och det slog mig, på riktigt, att jag inte ska bo med henne längre. Jag kommer inte höra henne slamra i köket i ottan, jag kommer inte ropa "Du måste vara i samma rum om du ska prata med mig, jag hör inte!" (ett mantra i vårt hushåll), vi kommer inte tvätta varandras tvätt, vi kommer inte ha de här spontana samtalen som drar ut och blir en hel kväll. Den starkaste kopplingen jag har just nu till flatan i mig kommer dessutom klippas av, jag kommer inte längre bo med mitt ex. Det känns vemodigt.

På tal om ex. Jag vet inte varför jag skaffade Facebook. Alla hade ju redan tröttnat på det vid det laget, jag hade lika gärna kunnat låta bli. Istället loggar jag in, och det första jag får se är Fransyskans nya presentationsbild. Hon ser sjuk ut. Avmagrad, tärd, likblek. Två nya piercingar. De får henne att se hålögd ut, trött och uppgiven. Piercingar har alltid sett malplacerade ut i hennes dockansikte. Har man stått någon så nära så länge så ser man direkt vad som döljer sig på insidan, och jag ser att hon mår piss. Jag önskar jag kunde titta på bilderna utan att känna något, men så kommer det aldrig bli, jag kommer alltid ha en koppling till henne. Som att försöka förtränga en lillasyster, omöjligt. Men jag kontaktar henne inte, och svarar inte på hennes försök. Svårt att avgöra om det är rätt. Amasonen säger att jag inte har något ansvar för henne, och jag håller med. Men samtidigt... när har vi inte ansvar för varandra? Om jag kan hjälpa någon annan, ska jag inte göra det då? Jag tänker på saker som medmänsklighet, empati. Det här beslutet kommer nog aldrig kännas klockrent. Jag vet inte ens om jag egentligen har tagit något beslut.