När jag kommer till en större stad brukar jag alltid börja med att dra ett djupt andetag. Som om jag, utan att märka det, har haft remmar som spänner åt runt bröstkorgen, och helt plötsligt är de borta och jag kan andas ordentligt igen. Precis så. Och jag kastar mig glatt ut i trafiken och trängseln, och jag känner att jag lever. Men den här gången klev jag av flygbussen och krympte. Drog skalet tätt tätt tätt omkring mig, en skyddande barriär mot all betong. Jaget blev till en liten hård boll längst där inne, och lät autopiloten sköta allt det där med att gå, väja för andra människor, titta i skyltfönster och stanna vid rödljus. Allting kändes kallt och ogästvänligt och blött och grått. Inte förrän jag satt ner med en chokladdoppad biscotti och en kopp grönt körsbärste kunde jag slappna av igen. Fika är terapeutiskt. Jag har tillbringat ganska mycket tid i Stockholm och brukar oftast gilla läget, men på sista tiden har jag känt en förändring i mig.
Jag har alltid pratat mig varm om storstäder, älskat storstäder, levt storstäder, läst storstäder. Har alltid haft en stark känsla att jag inte kan bo i småstad, att det skulle göra mig för mjuk, för lat, för välanpassad, för tråkig, för opersonlig, för svennig. Storstäderna gav mig edge. Jag börjar inse att jag har haft jävligt fel. Storstäder ger mig ingen edge, de nöter ner mig, gör mig trött och stressad. Dödar kreativiteten, påhittigheten. Det är navet av ekorrshjulet, där snurrar det snabbast. I Frankrike säger man "boulot, metro, dodo", vilket betyder "jobb, tunnelbana, sova", alltså att det är det enda man gör, fram och tillbaka, dag ut och dag in. Gråa håglösa lilla människa i lysrörsbelysning, sitt i din lilla cubicle och gneta ihop till en veckas semester då du flyr betongen och trängseln och stressen. Bonjour tristesse.
Över huvud taget ogillar jag tunnelbanor. Det är praktiskt när man inte hittar i en stad, men det är jävligt ocharmigt. Får mig alltid att tänka på oss människor som råttor.
På söndagen var jag mer i fas med Stockholm och strosade förnöjt omkring i blåsten och regnet. Passerade Moderna och såg den nya Max Ernst-utställningen, och köpte mig ett par nya boxers med krokodiler på. Fikade på Café String och njöt av att vara själv. Försökte tänka på Cabaret som vi sett kvällen innan, men tänkte istället på den roliga bögen som vi tog en öl med efteråt. Han var 198 cm lång, det är väldigt långt. Han fick huka sig nästan överallt, och då var han ändå två centimeter för kort för att bli kallad till det där sällskapet vad det nu heter, där alla väldigt långa människor möts och konfererar. Han var från Örebro. Alla passerar Örebro någon gång i livet, det har vi sedan länge fastställt. Alla vägar kanske leder till Mecka, men först passerar de fasen Örebro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar