Jag filar på ett fint reserepportage, komplett med bilder och allt, av de två veckorna på Island. Men det tar ju lite tid, och tid är nåt jag har ont om. Kom tillbaka till jobbet med ett skrivbord täckt av bastanta högar med papper, och ovanpå varje hög sitter en färgglad post-it som bokstavligen skriker ut mitt namn. Lovely. Ovanpå det har vi huset fullt av gäster och partners och hundar, svårt att få till ensamtid med den anonyma bloggen då. Fast hundarna skulle ju aldrig avslöja mig förstås, de är lojala små krabater. Ja och sen är det en vän som är under isen, så jag försöker spendera så mycket tid jag kan med honom (läs: proppa i honom godis).
Om semestern kan man i korthet säga detta: Den raderade all osäkerhet jag kände innan inför mig och M. Vi hade hur kul som helst, han är en darling. Island var underbart med massor häftiga natur- och djurupplevelser, och jag blev lite kär i både lunnefåglar och Reykjavik (där det för övrigt vimlade av flator).
Rolig info om lunnefåglar: De är som svanar, en partner hela livet. Deras normala livslängd är runt 20 år. När de flyger flaxar de med vingarna nåt helvetiskt för att över huvud taget hålla sig i luften, och är skitkassa på att landa. Ramlar ofta av klippan och får börja om, eller dråsar rätt in i nån buske eller andra fåglar. De är lika dåliga på att lyfta, särskilt från vattnet. De får liksom springa på vattnet, som albatrossar, och ger ofta upp. Under vattenytan är de dock snabba som pilar och smidiga som fiskar. De är väldigt nyfikna djur, och börjar två fåglar slåss så samlas ofta stora mängder runt omkring och tittar på. De bryr sig inte nämnvärt om människor, kan möjligtvis uppvisa en svag nyfikenhet, så du kan komma väldigt nära. De kommunicerar inte med ljud, vilket gör att du kan vara mitt i en kolonni och det är alldeles tyst. Istället använder de sig av kroppsspråk, lägger huvudet på sned eller vänder ryggen till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar