Hussug

Jag och M spenderade helgen i hemstaden. Han träffade min familj och tycke uppstod. Vi kokade äppelmos och läste Vi, och pappa och M bondade över långfärdsskridskor, fotografering och mycket små alpblommor. M lyckades till och med kasta fram samma Tom Waits-citat samtidigt som oss andra. Jag hade hoppats på en stund själv med systeryster, men det hanns inte. Det var hemskt harmoniskt alltihop och skiljde sig inte så mycket från de gånger jag har tagit med mig flickvänner hem. Generellt sett har jag nog alltid dragits till de sociala kameleonterna, som trivs lika bra med att diskutera buttplugs som pelargoner. Vi träffade även mina morföräldrar, som åldras i hyperspeed och det gör mig nervös. Morfar har fyra löständer i överkäken som han måste ta ut när han äter, och mormor, den briljanta keramikern, börjar bli vimsig och tappa ord. Jag känner att jag vill ha en ordentlig relation till dem innan de försvinner, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till när de bor så långt bort.

Vi besökte en gammal vapendragare till mig som gift sig och skaffat bebis, och hon hade färgat sina dreads knallröda och det var fruktansvärt snyggt. I övrigt pratade vi mest husbygge och bebis, och det hade kanske varit roligare om man hade kunnat styra in samtalet på något med lite mindre vuxenpoäng, men då hade vi antagligen mest pratat om gamla minnen eller World Of Warcraft. Det händer ibland när vi inte har hörts av på länge, att vår relation behöver en spark i arslet för att vi ska ha något att prata om igen. Nya gemensamma minnen behövs.

Sen har jag utvecklat en platonisk crush. Det är ett par som jag lärt känna genom M, och som vi besökte på hemvägen. De har ny bebis och är i full gång att renovera sitt stora hus, hon är civil ingenjör och han är gymnasielärare och de skulle kunna vara hur heteronormativa som helst. Men det är de inte. De är varken maskulina eller feminina någon av dem, de flyter där mitt emellan, och de är varma och roliga och öppensinnade och skarpa, och de kan laga mat så man blir alldeles matt i benen. De gav mig en rundtur av deras röriga, underbara hus, och hela jag uppfylldes av ett sug, ett hussug, för de bor precis så som jag vill bo. Vackra trägolv, högt i tak, stort kök, böcker precis överallt, vindlande sneda trätrappor, djupa garderober, hemtrevlig röra snarare än avskalad modernism, ett hus med ett eget namn, med historia. Man kan tycka vad man vill om vuxenpoäng och konformitet, men nog fan är det gött att ha tillgång till ett helt hus med tillhörande trädgård i ett vackert område vid havet istället för en sketen liten hyreslägenhet i ett bostadsområde där knarklangare skjuter varandra i huvudet. Det får vara hur borgarbrackigt och kulturpretto det vill, så vill jag ha det, så småningom.