Igår introducerades Amasonen till Malmös gayliv. Det gick över förväntan, hon jämförde det bara med Stockholm en enda gång. Nja, kanske fler. Jag minns inte riktigt, jag drack lika mycket sprit som jag spillde ut. På mig själv. Jag var som ett enda kletigt bryggeri. Vilket inte verkade påverka Amasonens inställning nämnvärt, då jag blev klämd på mest hela tiden. Alla flatorna såg ut att vara max en dag över arton, i sina nerhasade Cheap Monday, sina hängslen och sina hyperstajlade frisyrer. De var jättefina, i all sin skränighet och förvirring. Jag och Amasonen kände oss som beskyddande gamla veteraner, och som ett nyttigt och viktigt exempel på att flata inte automatiskt innebär butch (butch är dock jävligt sexigt, det måste sägas). Vi dansade oss svettiga och försökte sjunga med i schlagerlåtar vi inte kände till (det vill säga alla, jag är ett dåligt dåligt homo). Vid lunchtid idag väckte hon mig och babblade om scones, hon är sanslöst käck på morgonen. Jag var bakis och raspade fram någon gammal barnsång på finska.
Amasonen ja. Vi dejtar alltså. Men av någon anledning så känns det bättre än någonsin att vi inte har bundit upp oss vid varandra. Närheten finns där, men gnistan? En av mina män säger att gnista är överskattat och missvisande. Jag är inte lika säker. Gnista är lika med passion och ett förhållande utan passion är som ljummen öl, och vad är ljummet öl? Jo, det är förbannat osexigt. Jag avvaktar. Var är kvinnan som tar mig med storm? Har jag för höga krav?
Mössan har avsagt sig all kontakt. Hejdå vackra lilla människa. Tänk att det blev så fel ändå, trots alla goda intentioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar