Jag borde inte sitta här. Jag borde sova. Jag är drabbad av emotionell baksmälla. -IGEN. Mössan ger mig emotionell baksmälla, jag blir förvirrad, utsliten, full av frågor och samtidigt totalt tom i huvudet. Inte pirr i magen, inte rosiga kinder, utan hålögt stirrande ut genom tågfönstret.
Ändå måste jag på något sätt summera. Mössans lägenhet var jättefin. Lite opersonlig kanske, men... fridsam. Så som det känns när man kommer hem till folk som inte verkar äga nån skit, utan bara det de verkligen använder. Och de sakerna är i sin tur förpackade i små fina lådor som matchar bokhyllan de står i. Jag vet, man borde tycka det är skittrist, men innerst inne suktar jag efter den där... normaliteten. Bla bla, ingen bryr sig om lägenheten, moving on. Vi hånglade. Och hånglade. Och hånglade. Och köpte thai. Och hånglade. Och hånglade. Mössan kan hångla. Mössan är världens mest oskuldsfulla flata, men hångla och hetsa upp en brud, det kan hon. Satan i gatan, säger jag bara. Men det var mer än så, och det är väl det som skapar baksmällan. Hennes sätt att säga exakt vad hon tänker. Att hon pratar med sin katt som om det var en vuxen människa. Att hon ständigt kommer på saker, jättetrevliga saker, som vi kan göra tillsammans. Att hon kämpar för att styra bilen och byta växel med en och samma hand för att kunna hålla mig i handen samtidigt. Hon är helt enkelt mer attraktiv än jag trodde, vilket gör att jag ifrågasätter hela det här triangeldramat. Vad håller jag på med? Jag är ingen player! Och när hon tog tag i mitt ansikte och sa "jag har ingen lust att ge bort dig till nåt jädra ex", då kändes Amasonen sjukt avlägsen. Samtidigt kan jag inte säga att jag tror det skulle funka mellan oss, trots att det kändes så enkelt idag. Och med Amasonen känns allt krångligt, men jag tror det verkligen skulle kunna funka. GAAAH. Fokus på det lilla:
Idag har jag haft sjukt bra hångel. God natt.
3 kommentarer:
Jag höll på att skriva ett helt blogginlägg till dig, men det blev lite pretentiöst, så jag sket i det.
Som din nyfunna bloggkompis tar jag mig friheten att säga att du är värd mer än krångel.
Ibland så tror man att krångel är kärlek. Att kärlek utan krångel inte kan vara riktig kärlek. Det måste liksom svida lite och vara lite motig. Man vill känna att man lever...
Säkert att du inte vill ha Mössan bara för att du aldrig har gjort "enkelt friktionsfritt förhållande" förut? Människor tenderar ju till att dras till sånt de känner igen, även om det inte alltid är bäst.
Är jag så genomskinlig? *s* Ja du har nog förstått det ganska bra. Men det är inte bara det... får man inleda en relation med någon pga attraktion när man vet att man så småningom kommer gå därifrån, och man vet att den andra håller på att förälska sig ordentligt?
Haha, jag läser dig som en öppen bok!
Och, ja, det får man. Jag har gjort det. Funkade skitbra. Förutom det där med att gå därifrån då... jag blev kvar.
Efter ett tag vänjer man sig vid tanken på att det inte behöver vara svårt att vara ihop med någon, och inser att man faktiskt inte borde nöja sig med mindre.
Skicka en kommentar