Jag vill skriva något om kvällens fantastiska föreställning på Inkonst, med The Tiny och Cirkus Alfons och de andra underbara som jag inte minns namnen på, och jag vill skriva om min brinnande passion för scenkonst, och jag vill skriva om alla nya idéer för mitt målande, och jag vill skriva om min nyfunna kärlek Andrew Bird, och jag vill beskriva stämningen när hela publiken ställer sig upp, som en man, och skriker och stampar in ensemblen för ett extranummer. Som ett varmt tryck över bröstet som gör att man vill krama alla främlingar omkring en, skratta hysteriskt tills all luft tar slut, och sen springa ut i natten och leva rövare.
Jag tror för övrigt inte man kan bli ihop med ett ex. Generellt sett. Hur kickar man igång en gnista när man känt varandra i åratal, känner varandras kroppar utan och innan, och man redan på dejting-nivå pikar varandra för ens små egenheter? Som ett gammalt gift par. Inget pirr i magen, inget sus i öronen. Mössan har återuppväckt romantikern i mig och jag inser för första gången på länge att jag inte vill nöja mig med mindre. Jag vill ha hela kakan, jag vill ha nervositeten, jag vill ha handsvetten, jag vill ha de outtröttliga nätterna, jag vill ha samtalen, jag vill ha den explosiva kåtheten, den totala avsaknaden av rationalitet. Jag vill att det ska ta avstamp därifrån. Det får vara slut på de här halvdana relationerna som aldrig riktigt tänder till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar