Har du hört min förut?

Komma-ut historier kan vara det mest uttjatade som finns i homovärlden. Och då är det en hel del som är uttjatat (ex Kicki Danielsson). Varför Anders Öhrman fick pris för sin bok med komma ut-historier fattar jag inte. Det finns viktigare böcker. Med det menar jag inte att förringa komma ut-processen, den är otroligt viktig och självklart ska vi som har varit med om detta dela med oss av våra upplevelser för att stötta de som inte är redo än. Men så revolutionerande för det offentliga rummet, det är det inte längre.

Mitt tydligaste bevis på detta fick jag häromdagen, när jag satt och pluggade med en kursare. Hon är ett praktexemplar, hon är underbar. Hon är hetero men omringas av flator. Inget av det jag skulle kunna berätta för henne om flatvärlden skulle vara nytt. Vi pratar hit och dit om allt annat än plugg, och vid något tillfälle frågar hon mig om hur det var när jag kom ut. Hon liksom tittar intensivt på mig, vill höra varje andetag, varje känslostämning, vill inte missa något av den rafflande historia jag nu ska delge henne.
Jag rycker på axlarna och förklarar att mina föräldrar var Gröna Vågen, att komma ut för dem var som att klia sig i armhålan: odramatiskt.
Och hur socialt kompetent och trevlig hon än är, så ser jag den där svaga glimten av besvikelse i hennes ögon. Hon ler varmt och säger "gud vad skönt", och jag instämmer. Men jag förstår den där glimten.

För några år sedan var jag aktiv i gaystudenterna på en annan ort. Vi hade en komma ut-kväll, där vi som hade kommit ut berättade våra historier och där de som ännu inte hade kommit ut fick fråga och dela med sig av sina tankar. De flestas historier var mer eller mindre lika odramatiska som mina. Men det var en väldigt ung kille som var med, han var teaterstuderande och deltog för första gången. Hans historia var ohygglig, och han berättade den med stor inlevelse och hans ögon riktigt glittrade. Vi satt alla knäpptysta och lyssnade hänförda, sög i oss varje ord. Idag är hans historia den enda jag kommer ihåg, för den var värst. Han tyckte också den var värst, och han bar den som en krona, fylld av stolthet.

Det blir som krigshistorier. De som transporterade mat till soldaterna i fält kommer alltid bli bräckta av de som låg i skyttegravarna och såg sina kamrater slitas sönder av bomber. Och det är de som har varit med om värst saker som är stoltast, det är de som får medalj, det är de som folk minns. Det räcker inte att bara överleva, du måste ha vadat i skiten först.
Men hade du aldrig hört en krigshistoria förut, då hade vilken som helst fått dig att gapa. Efter ett hundratal är du dock mätt, och endast de allra värsta får dig att höja på ögonbrynen, får dig att förfäras.

Vi har blivit så mätta på komma ut-historier, att de måste chocka oss för att vi ska lyssna över huvud taget. Å andra sidan har det kanske aldrig varit särskilt fascinerande att sitta och glo på såna som mig, som sitter och kliar sig i armhålan hela dagarna.