Vi bygger oss ett bo

Ha! Nu har den här tanten helt tappat all sans och vett! Scenario:

Jag och Amasonen sitter på puben Möllan och dricker Hobgoblin och pressar i oss oliver (memo to myself: fråga var de köper in dem någonstans, enorma köttiga syrliga gröna oliver, yum yum). Vi diskuterar boende, vi måste båda (antagligen) flytta om några månader. Helt plötsligt föreslår Amasonen att vi flyttar ihop. Jag är helt inne i någon slags monolog om hur jag skulle vilja ha väggar som i Mango Kiss och fattar inte först. Stannar upp mitt i en mening, försöker fånga Amasonens blick bakom solglasögonen.
"Menar du du och jag?"
"Ja... eller?"

Tystnad. Vi känner efter och funderar. Mosar i oss några fler oliver. Sneglar på varandra.

"Jo men du... det är ingen dum idé! Jag menar, vi har ju känt varandra i åratal, vi kan varandras rutiner och egenheter utantill!"
"Eller hur!!"

Och så är snacket igång. En trea, eller en välplanerad tvåa, Amasonen planerar och jag målar (för hon är femme och jag är... butch? ha. ha.), jag kan skaffa mig min Cornish Rex som jag har fantiserat om, vi gillar exakt samma mat så vi kan laga mat ihop när vi orkar engagera oss, ingen av oss vill skaffa tv, äntligen får vi inreda precis så galet som vi vill, osv osv.

Det framstår antagligen som sanslöst korkat. Man flyttar inte ihop med någon som man har haft så mycket sex med, under så luddiga omständigheter. Det var inte länge sen jag var helt inne på att göra henne till min flickvän. Hon är mitt ex, gånger två (tre?). Men min magkänsla har nästan aldrig fel. Jag har inte riktigt lärt mig att lyssna på den, men den har nästan aldrig fel. Och nu säger den att det här är helt rätt, att vi kommer trivas jättebra tillsammans. Det känns nästan ödesmättat, om man nu skulle tro på sånt, att det var meningen att vi skulle komma fram till den här punkten, alla de år vi har känt varandra leder oss fram till det här beslutet.