Drama är inte min drog

Hur förklarar man mänskligt beteende? Hur förklarar man sitt EGET beteende? Satte mig på pendeltåget, så nervös att jag trodde jag skulle spy. Lekte med tanken på att inte gå av vid hennes stopp utan bara fortsätta åka, i all oändlighet. Knöt händerna växelvis, som om spänningen i händernas muskler skulle minska spänningen i magen. Stirrade ut genom fönstret. Vallmo precis överallt. Vallmo är så vackert, och så omöjligt. Så fort man plockar det så dör det. Men stående i dikesrenen är det vackert. Det är ingen metafor, utan bara en registrering av fakta. "Nästa... Lunds central" Dags att kliva av, jaha, håhå, ojoj. Ena foten framför den andra, vad ska jag säga, vad ska jag känna, vad ska jag tycka, åt helvete med alltihop, känner mig alldeles skakig och kallsvettig, jag är nog fan socialt missanpassad varför kan jag inte bara vara ihop och vara nöjd, upp för trappan nu och ut genom dörrarna, och där...

Satt hon. På huk på parkeringen, plockade med sina skor, eller kanske något ogräs som trängt upp mellan plattorna. Hon såg mig, reste sig upp och gick emot mig. Som ett litet mörkt moln av sorg och ångest, spänningarna låg tunga i luften. Vi höll om varandra hur länge som helst, jag ville inte släppa. Hon. Mössan. Min tjej. Min vackra tjej.All oro och ångest som bortblåst. Henne vill jag ha. Hon hon hon. Det räckte att se henne, att se henne komma emot mig, med sina små brunbrända händer, sina rådjursögon, sin lilla midja, sina långa mörka lockar, sin grabbiga gång. Jag kände mig alldeles vimmelkantig. Vi kysstes, pratade, skrattade, och kysstes igen. Hon var alldeles glittrig av mitt läppglans.

Sen åkte vi ut i skogen och blev attackerade av en hel armé av fästingar, hälsade på världens sötaste valp, fick skoskav, hade det mest intima sexet någonsin, lagade pannkakor, gick på långpromenad utmed havet med grannen, åt glass, såg på Six Feet Under, och mycket mycket mer. Parlivet kan bli rätt Svensson, och det finns en tyst upprymdhet i det, ett inspirerande lugn.