Break up, no make up

Värmen stiger en åt huvudet, får mig att tappa tallrikar och skålar i golvet utan att orka borsta upp spillrorna som sedan borrar sig in fotsulorna så jag lämnar blodiga fotspår efter mig från köket genom hallen ut i badrummet. Trycker fast lite toapapper under foten, hasar in i köket igen, tar med mig glasspaketet på vägen, dråsar ner i kökssoffan och återupptar läsningen. Slänger upp ena benet mot väggen för att minska dunkandet i knät som värker sedan min tidigare sammandrabbning med havet (och en mycket vass sten). Verkar inte kunna kontrollera min kropp. Inte heller mitt huvud, men det känns ändå rätt. Inte bra, men rätt. Är man inte kär så är man inte kär, hur fin tjejen än är. Det jobbigaste (förutom att höra smärtan i hennes röst) är ändå att släppa taget om alla drömmar och förhoppningar, så är det alltid. "Men vi som skulle... Jag hade ju tänkt att vi skulle... Vi hade ju pratat om att... Vi som planerade att..." Och så vidare in absurdum. Jag orkar inte älta alla eventualiteter, så jag öser i mig glass och sträckläser min bok. Jag är singel igen, förvirrad och svettig, och mer än lite uppgiven. Amasonen är en klippa, hon har lovat mig en sup.