Så nu är alltså Amasonen förälskad i den här nya. Och det är inte det att jag är kär i henne, inte längre, även om jag nog alltid kommer vara attraherad av henne på något sätt. Det är mer det... Vad fan, jag väntade i åtta månader (inte för att jag räknade, verkligen inte) på henne, och blev aldrig mer än en sexleksak! Varför blev hon inte kär i mig? Jag är väl inte helt ful, jag är socialt gångbar, jag är självgående och duschar regelbundet. Varför föll hon aldrig handlöst i mina armar så jag kunde bära bort henne mot solnedgången? Med mina pinniga armar hade jag visserligen aldrig orkat det, men jag hade kunnat hyra en cykelkärra och så hade jag satt henne på den och gladeligen cyklat iväg med henne tills det tog stopp. (där långt borta där kulissen tar emot) Men nej, hon föll aldrig för mig. Och det är egentligen idiotiskt att grubbla på det när jag redan vet svaret. Eller tror mig veta. Hade jag inte mycket grymt dumpat henne två gånger på raken då sommaren 2004, då hade hon kanske tillåtit sig att bli mer än nerdragen i en säng.
Som man bäddar får man, som alla vet, ligga.
Nu är allt historia, och jag försöker hjälpa till med analyser och råd, och håller bitterheten i ett stadigt koppel.
1 kommentar:
Jo, visst är det sjukt. Man kan sitta där och vara snygg, trevlig, sexuell och sympatisk. Kanske beredd att evigt servera frukost på sängen. Men vissa brudar faller i alla fall inte som furor. Det måste vara något fel på dem! (Men jo, det kan nog kanske tänkas hjälpa till ens egen fördel om man undviker att dumpa dem upprepade gånger...)
Skicka en kommentar