Jag är en dålig ex-flickvän, jag vill inte träffas och prata. Jag vet att jag måste, jag vet att hon behöver det, och om jag hoppas på att någon gång bli hennes vän så måste jag vara snäll nu. Och jag har saker som är hennes. Hennes sandaler, hennes böcker. Ska man ge tillbaka tandborsten hon köpte och lämnade här? Nej det tror jag inte, det är för cyniskt. Amasonens tandborste gjorde jag ju inte av mig med förrän förrförra veckan så då kan ju hennes få bo här ett tag också, så det blir evensteven.
Jag vill inte sitta öga mot öga och älta och dra upp alla kommentarer och vända och vrida på allting, jag är less och tom i huvudet. Jag har inga tankar, jag har bara en tydlig känsla av att det är bäst så här, att det jag letar efter inte är hon.
Jag vill vara ensam i mitt huvud, jag vill ha det emotionella lugnet, jag vill vara bekymmerslös och glad, vill omge mig med snälla vännerna och supa mig full och ragga dragkings, bada mitt i natten, cykla omkring i timmar och äta sjuhelsikes mycket glass. Vill få tid att jobba på målningarna, har två beställningsjobb som ligger och väntar, och vill åka iväg med Fransyskan till franska kusten och titta på när hon slurpar i sig ostron med citron (ingen smackar så förnöjt som hon).
Mina män säger att jag ska göra det som får mig att må bra, att jag inte ska dra på mig mitt vanliga ok av dåligt samvete och att ingen faktiskt VET vem som har satt de där "reglerna" som säger att den som har gjort slut är skyldig den andra att göra avkall på sig själv. Men det är klart att jag förstår att jag måste träffa henne.
Jag önskar att hon var lite fulare.
1 kommentar:
Jag må vara grym men jag tycker att du gör helt rätt i att sätta dig själv först. Självklart vore det schysst av dig att ha ett "nu ska vi tala ut"-snack så att hon får den closure som är så viktig, men enligt min erfarenhet har detta snack fullgod verkan endast när man getts en karantän på minst en månad. Så de så.
Skicka en kommentar