Jag har ont i huvudet och skyller allt på Amasonen. Hon tvingade i mig glas efter glas av rödvin, och kladdkaka var jag visst tvungen att proppa i mig tills jag var som den där mannen i den där Monty Python-sketchen, ni vet den där med mintkakan. Och vi diskuterade allt från självbilder till vår alkoholiserade lust att hångla med varandra (som aldrig tog sig uttryck i någon direkt handling). Babbel babbel garv garv och kaka och nötter och torstig var hon och torstig är jag vi är torstiga alla. När det nästan var ljust ute ragglade jag hem, hotade några stackars packade pojkar med mitt paraply och vinkade med hela kroppen till farbror polisen för vid den tidpunkten på dygnet, med den promillen, och den nyfunna känslan av frihet spirande i kroppen, så kändes det verkligen som om hela mänskligheten var sammankopplad och ingen skulle längre vara ensam och amen och så tumlar man ner i sängen och så en liten rap och så snark.
Idag lever jag med Resorb, hasar bort till Banjo för en liten fikalika med bögilögen, och så hem igen för att sitta och jobba i en hel evighet på en detalj ingen annan än jag lägger märke till på en tavla som verkligen inte blir bra.
1 kommentar:
För djävla härligt, låter det som att du har det just nu!
Skicka en kommentar