Breaking up is hard to do

Min nya vän, min vältatuerade butch Liz, har gjort slut med mig. Det känns tomt, ödsligt. Hur ofta träffar man nån som man klickar med direkt, som redan efter fem minuter känns som en människa man har haft i sitt liv i åratal? Vi hade så jävla kul ihop. Vi pratade om allt, livet, kärleken, barndomen, döden, sexet. Drömmar och hemligheter. Vi blev fulla och fnissiga och barnsliga ihop. Såna människor brukar jag försöka behålla. Men nu har hon alltså dumpat mig, via sms. Och det är okej. Det är sorgset, men okej. Hon ville mer och bryter nu för att skydda sig själv. Jag fattar. Det är bitterljuvt på nåt sätt. Jag plockar upp mobilen med jämna mellanrum, vill skriva nåt svar men vet inte vad jag vill säga. Det känns som att jag vill säga förlåt, men jag vet inte för vad. Det som var så enkelt känns nu väldigt trassligt, och jag tror det är bättre att låta det vara än att börja försöka reda ut det. Hon har satt upp en gräns som jag måste respektera. Men det tar verkligen emot att släppa taget om henne och San Francisco blev genast lite mer ensamt.