Rockbruden, min vapendragare i min utbildning, funderar allvarligt på att hoppa av. Det är långt ifrån första gången, men den här gången låter det mer på riktigt än någonsin. Och jag... om man ska vara ärlig... ja, jag känner mest lättnad.
Det är svårare att helhjärtat nörda ner sig i något när du har en nära vän alldeles bredvid som muttrar "det här är skit". Jag går i en klass full av sprudlande bubblande naiva engagerade människor, och kanske kanske hade jag kunnat dras med i den käcka stämningen om jag inte hade hängt med en melankolisk wet blanket som ständigt önskar sig bort. Jag kanske inte hade känt mig lika skoltrött. Möjligtvis.
Det är inte bara av egoistiska skäl, även 0m jag nog får erkänna att de väger tungt. Jag ser heller ingen poäng med att tvinga sig igenom en utbildning för att sen få en examen så man kan jobba med ett jobb som man inte vill jobba med. Man lever helt enkelt inte tillräckligt länge för att hålla på med sånt trams. Hon måste hitta det som känns meningsfullt för henne, oavsett hur mycket studiemedel hon nu har bränt på detta. Vad spelar tre år för roll när vi snackar ett yrkesliv på 30 år?
Äh, jag vet inte. När kan man någonsin uttala sig om någon annans liv? Veta vad som är bäst för någon annan? Jag vet inte ens vad som är bäst för mig. Ju mer jag tänker på allt det här med LIVSVAL, desto mer osäker känner jag mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar