Självmedicinering

Fördelen med att ha mått riktigt dåligt psykiskt någon gång är just det. Att man har gjort det. Att man har varit där förut. Så när svårmodet tränger sig på, då känner man oftast igen signalerna tidigt. Jag gör det i alla fall, för de följer samma mönster. Och tack vare att jag har varit där förr, så vet jag vad som hjälper mig, på en så här lindrig nivå. Nu innan det har riktigt blossat ut. Det gäller att hitta sina knep. De kan verka banala, men det spelar faktiskt inte så stor roll så länge de funkar. Här är några av mina.

1. Berätta för närstående. Att sätta saker i ord avdramatiserar och konkretiserar. Och vetskapen om att de närmaste vet ger en trygghet (förutsatt att de hanterar det på rätt sätt och inte freakar). När jag är med dem så behöver jag inte lägga på en mask, och jag behöver heller inte känna bördan lika tung av att bära runt på all den där ångesten i hemlighet. The cat is out of the box, så att säga.

2. Bryta mönster. Det behöver inte ens handla om negativa mönster, även om de så klart gärna får brytas om man är medveten om vilka de är. Men ibland räcker det att bara rucka på vardagen lite. Gå ifrån sina rutiner, göra saker man inte brukar. Testa nya saker. Tacka ja där man brukar tacka nej. Det distraherar, men det är också en form av flykt som faktiskt... kan vara en lösning.

3. Dansa. Det här är så klart sjuuuukt personligt, men jag mår alltid bra av att dansa. För nån annan kanske det är att baka. Men jag dansar. Helst själv, hemma, med favoritmusiken på hög volym, gärna i mörker. Utan att försöka vara snygg eller cool, utan bara helt hämningslöst följa med i musiken. Våga vara fjantig, spexa, dra fram sina mooves från högstadiediscona.

Ja... det är några exempel. Jag ägnar mig åt dessa tre, och några andra, och trycket lättar. Det funkar, tror jag. Fler tips?