Nous sommes medelklass

Månadens i-landsproblem håller i sig, och det går väl ungefär att sammanfatta så här: Känslan av otillfredsställelse. Att vara diffust opepp. Att inte tycka att något är skitkul. Samtidigt som allt rullar på. Jag diskuterade detta med M, och i vanlig ordning så kände han likadant. Detta trots att han åker till Svalbard om en vecka. Så sitter vi där vid köksbordet och glor på varandra. Otillfredsställda. Inte i förhållandet visserligen. Men jag tror vi behöver snöa in på något. Jag stretar på med målandet, som just nu är ett skissande, men just nu är det uppförsbacke. Jag är för okunnig. Det finns många problem med att vara självlärd. Vi sitter där, i våra fina lägenhet i vårt fina liv, där vi har både studier och jobb som är på väg någonstans, med nära fina vänner, med meningsfulla fritidssysselsättningar, vi fyller våra kalendrar med varierande och roliga grejer... och vi är uttråkade. Det är så jävla medelklass att det står mig upp i halsen. Jag tröstar mig med musiken, as one does.