Det är något som pockar på uppmärksamheten, något längst bak i kraniet. Något suddigt i ögonvrån. Kanske ett gammalt hjärnspöke, jag vet verkligen inte. Hela dagen omgiven av fina vänner, som flamsar och tjafsar och retas och hittar på limerickar. Och så jag någonstans ibland dem, med tankarna någon annanstans. Går iväg. Köper ett par nya skor, i fel storlek. Märker inte felet. Sätter mig i en park, stirrar på grafitti. Lyssnar på Juliette & The Licks, och tänker på ingenting alls. Får träsmak i arslet. Går hem. Klipper tånaglarna och äter några äpplen. Tom i huvudet. Pratar med fransyskan tills jag blir varm om örat. Hon lyssnar på mig när jag beskriver mitt nya förhållande, och skrattar tills hon sätter i halsen. Säger att jag är galen. Jag hummar lite och äter fler äpplen. Tänker ingenting. Ställer fram färgerna och plockar undan dem igen. Sätter på räggie och gungar runt lite fundersamt i lägenheten, går från rum till rum, tuggandes på mitt äpple. Det är helt klart något som spökar, det kliar i kroppen. Vilken diffus dag. Äh. Titta på Juliette istället.
1 kommentar:
Man skulle kunna tro att bara faktumet att man får prata med en fransyska om sina problem skulle generera en bortdomning av vad det nu är som pockar på uppmärksamhet i ögonvrån. Tur att du har Juliette iaf.
Skicka en kommentar