Struktur är sexigt.

Trots att jag har tvättat mig med min konstiga duschcreme som luktar skitstarkt och dessutom heter något så rubbat som "heavenly milk" (är det bara jag som tänker på sperma?) så luktar jag Mössan. Hennes dofter verkar ha etsat sig in i min hud, som en osynlig stämpel, får mig att känna mig lite ägd. På ett odelat positivt sätt, bien sûr.

Jag har dock haft mitt första anfall av irritation vad gäller Mössan. Ingen stor grej, mest att jag är en inbitet självständig jävel. Och lättirriterad. Jag är nog "lite high maintenance" som jag förklarade för henne. Och hon är envis som synden, och kan inte riktigt släppa att jag är så pass mycket yngre. Vi är så olika egentligen, jag är hippiebarnet utan principer och skrupler, hon är den organiserade paragrafryttaren som attraheras av hög moral. Om jag skulle försöka mig på en hobbypsykologisk analys skulle jag säga att vi attraheras av varandra av just den anledningen, vi behöver båda lite av det motsatta. Lite mer struktur i mitt liv skulle inte sitta fel, jag känner att det är dags. Skulle mitt liv vara lite lugnare skulle jag till exempel få mer tid och ork och koncentration för mina tavlor, som stått ignorerade i flera veckor nu. Kreativitet föds ur lugn. Och lite tristess. I mitt fall i alla fall. Inte för att jag längtar efter tristess... eller gör jag?

Ces: Jag råkade radera din fina kommentar till förra inlägget, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Kan tänka mig att amerikaner har samma inställning, plastic is fantastic, så att säga.