Går det inte lite som på räls?

Det onda onda onda högskoleprovet gick över förväntan, och helt plötsligt är jag med i kapplöpningen om en plats i programmet jag vill läsa. Det kommer som lite av en överraskning, jag hade redan börjat skapa en plan i mitt huvud för hur nästa år skulle se ut, och nu måste jag vänja mig vid tanken på att det kanske blir precis som jag vill! Mycket mystiskt alltihop, och jag biter mig fast vid en sund skepcism.

Mössan har träffat föräldrarna. Hennes vänner tyckte tydligen hon var galen, att det var för tidigt, men jag har liksom inte såna föräldrar. De är mina närmaste vänner mer än något annat, och därför handlade det inte om att få ett "godkännande" av dem. (jag tänker tomtefabriken på julafton, när den lilla dockan utbrister "mommy!" och stämplar sig själv i arslet med OK-stämpeln) Nej, det handlade mer om att föra samman människor som är viktiga för mig, och det gick galant. Mössan har ett sätt att få alla att instinktivt tycka om henne, hennes leende är varmt och okonstlat, och hon verkar ha en omedveten förmåga att prata om precis det som intresserar lyssnaren, utan att för den skull frångå den hon är. Min fascination för hennes person får mig att vilja täcka hela hennes kropp i kyssar, och som tur är så har jag hennes tillåtelse att göra just det, och ofta.