Jag vet ju att Mössan har sin egen hejarklack här, så jag är fullt medveten om att jag kommer bli mentalt stenad för det jag nu kommer skriva: She's not all peaches and cream. Eden är hotat, ormen är lös och slingrar sig väsande runt kunskapens träd, Eva står med ett stadigt grepp om äpplet och leker allvarligt med tanken på att ta sig ett bett. Eva är då jag då, heh, i brist på bättre kandidat.
Irritation följs av sarkasm, följs av tystnad, följs av överslätande, följs av kyssar. Repeat, repeat, repeat. Mönster börjar tydliggöras. Jag vill egentligen inte vara hennes plaything. Inte ett dugg. Jag är en värdig jämlike, men reduceras ständigt till husdjur. Jag får beröm när jag tänker själv, ett kex till Polly, tack tack. Jag kräver jämlikhet och respekt, och får tillbaka ett par hundögon, ett känslosamt förlåt, och ett upprepat beteende. Jag känner ständigt den sårade irritationen bubblandes under ytan. Jag börjar tänka elaka tankar, försvarstal som inte skulle göra annat än hugga av henne vid fotknölarna och förvandla mig till ett omoget monster. Skulle aldrig. Nej aldrig. Försöker vara vuxen, men vill innerst inne sladda i gruset med min trehjuling så det stänker upp i ansiktet på henne, vända mig om och ropa "Du är dum!" och sen febrilt trampa bort mot dagisfrökens trygga famn.
För att matcha denna känsla av Domedag så lyssnar jag endast på dramatisk musik, som The Score med Sarah Slean. Det dämpar inte ett skit, men det passar min latenta teatraliska ådra.
4 kommentarer:
Ja, det är möjligt, det där med doftkörtlar känner jag också igen. Men om jag talar från mina egna erfarenheter så tycker jag att det KÄNNS som att katten stryker sig mot mig i större utsträckning när hon har varit på toaletten. Eller det luktar så. Katter slickar sig, slickar dig, det är väl nåt moderligt tecken på kärlek kanske. Sen tänker hon att husse kan tvätta henne också, payback liksom. Eller så kan man tvätta sig på husse. Jag vet inte. Men spännande är det. =)
Finns det partners som är all peaches alltså? Show me to them and I will grab them and never let go.
Usch, det där jäkla förminskandet. Vet precis hur det känns. Och att sedan inte bli tagen på allvar när man diskuterar saken utan bara få lite darr på läppen som svar och sen tillbaka till rutinerna. Hoppas ni kommer fram till en konstruktiv lösning, jag hejar på dig.
been there, done that, it's not worth it!!
Skicka en kommentar