Jag har fått tag i senaste Diva (som för övrigt innehåller några rätt läckra bilder på en femme och en dragking.... mmm, dragking) och medan jag lusläser varje sida tänker jag tillbaka på min tid i London. Jag bodde bara där några år, men det är nåt speciellt med den staden. Alla som har tillbringat mer än en månad där refererar ofta till London som "min andra hemstad".
Det var i London som jag på riktigt levde ut min sexualitet, både med män och kvinnor, och det var mycket som var nytt och förvirrande. Ni gissar rätt, det är dags för en anekdot:
Första gången på flatklubb - eller "GlitterBarbie på hal is"
Den äldsta och mest kända flatklubben i London är Candy Bar. Det är ett litet ställe, med tre små våningar, som jag efter en kort koll på deras hemsida kan konstatera har fått ett rejält uppsving sen jag var där. Med en bög under varje arm hade jag flera gånger passerat den lilla skylten under mina nattliga räder i Soho, och nu hade jag bestämt mig för att gå dit. Som den faghag jag var (och är) hade jag bett en av mina bögar att följa med, och när vi fixade i ordning oss inför kvällen var han lika nervös som jag var. "My little girl is growing up", som han sa. För att lugna ner oss blandade vi ihop några överambitiöst starka drinkar till oss själva, vilket förvandlade piffandet till en förfest, vilket gjorde att vi aldrig riktigt slutade piffa, vilket resulterade i att vi såg ut som två discokulor. Glitter precis överallt. Och jag som ändå ser mig själv som "avslappnat femme", tog i i överkant med urringad glittertopp, hypertajta jeans med strass på, och högklackade stövlar. Bögens outfit var praktiskt taget identisk med min. Vårt glitter blev vår rustning, helt enkelt. Vi kom fram till klubben, lagom fnissiga och nervösa, och jag blev insläppt av den stora butchiga vakten med ett brummande "welcome, fine lady". Jag tror att jag hann känna ett lyckligt pirr i magtrakten, tills vi hade tagit oss till klubbens mitt. Det var en relativt lugn kväll, dansandet hade kommit igång nere i källaren men i baren satt bara några flator som verkade tjenis med de coola tjejerna i baren. De sneglade på oss. Vi inkräktade. Jag ville hålla min bög hårt i handen och säga nåt klassikt bögfjolligt som "Toto, I don't think we're in Kansas anymore", men morskade upp mig och gick fram till baren. Och beställde oss varsin paraplydrink (vad tänkte jag med?). Så satt vi där, balanserandes på varsin barstol, nedtyngda av vår imaginära banderoll som praktiskt taget skrek Kvällens Outsiders, och hällde i oss rosa paraplydrinkar. Vi blev totalt ignorerade, och försökte peppa varandra med ett gäng dåliga fräckisar, om jag inte minns helt fel. Jag tror vi stod ut i en timme, sen kastade vi oss ut utan att någonsin se oss om, för att snabbt springa in på närmaste bögbar, och andas ut. Vi var tillbaka i den lättbegripliga värld vi var så hemtama i, och dansade av oss obehaget till Madonna, The Weather Girls och antagligen en hel del Kylie. Jag gick aldrig till Candy Bar igen. Däremot började vi gå på blandade klubbar, för man ska inte ge sig, och tro mig när jag säger att det är gynnsamt att komma som svensk flata till Englands lesbiska sfär. För säkerhets skull lämnade jag dock det mesta av glittret hemma, till fördel för hatt och slips. Tar man seden dit man kommer får man ofta hela stycket, eller hur var det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar