I'm your candyman

Det konstiga humöret har lagt sig, det dök upp helt oprovocerat och sjönk undan på samma sätt. Mitt weapon of choice: Blissful ignorance. Tydligen går det även att säga till den här flickvännen när man blir trött på vardagen, utan att hon faller ihop som en liten blöt pöl på golvet. Det är en helt ny upplevelse, och får mig att vilja bära omkring på henne i flera timmar och kalla henne saker som pruttgurka, snutteplutta, mysnisse och kokoskorv. Men det gör jag inte, för jag är macho, utan jag nöjer mig med att prutta henne på magen (med munnen dårå) och diska hennes disk. Jag är ju ändå något av hennes plaything, då jag har märkt att jag i hennes krets, på grund av min ringa ålder som ingen någonsin glömmer, är oförmögen att presentera en åsikt som får någon slags tyngd över huvud taget. ("Det säger du NU, men vänta några år så ska du få se.") Varför är jag inte bitter över detta? Kanske för att jag ändå tycker väldigt bra om hennes krets? Kanske för att jag fortsätter hålla fast vid mitt weapon of choice? Kanske för att jag är för ung för att förstå när jag blir klappad på huvudet? Jag vet faktiskt inte. Min nöjdhetskvot fylls till brädden bara jag får sitta i solen på hennes balkong och äta plommon. Jag är en enkel varelse, när allt kommer omkring. Så varför inte ha mig som ens plaything? Jag är ju ändå, trots allt, något av en glad skit. Göd mig och sexa upp mig med jämna mellanrum, och där emellan underhåller jag mig själv rätt bra (förutom om jag tvingas titta på Volver en gång till, för då faller jag i koma, fy Almodovar, fy!). För övrigt är min nya hårfärg något grön.