Att det är jobbigt att ha mens känns verkligen som ett uttjatat ämne, jag menar, det förändras ju knappast över århundradena, det var jävligt på 600-talet, det är jävligt nu. Det är bara mensskydden som blivit bättre, tack gode gud för nattbindor och tamponger med superextramegaskitbra hölje.
[Inlägg: På tal om tamponger så måste jag påpeka att svenska kvinnor har en sund och jordnära relation till tamponger. Fransyskor har det inte. Fransyskor vill inte använda fingrarna, de vill ha en slags utdragbar rulle som petar in tampongen åt en. På så sätt behöver de inte ens beröra sina fittor. Detta är visserligen en fördel om man skulle befinna sig ute i djungeln och inte har nån möjlighet att tvätta händerna, men i Paris finns det faktiskt rent vatten och det är fasen beklämmande att moderna kvinnor kan vara så distanserade från sina kroppar att de inte ens tål att erkänna en normal kroppsfunktion. Vi lever inte på 1800-talet där kvinnor inte ens visste hur de såg ut mellan benen, så vadan denna rädsla för det egna könet? Slut på inlägg.]
Hur som helst. Första mensdagen är för mig en plåga. Jag vill svimma och kräkas. Gärna samtidigt. Och av någon anledning gärna offentligt. Till exempel i en hörsal, eller i en park. Idag sitter jag på kontoret, och försöker andas som man ska göra när man föder. Jag inbillar mig att det hjälper, men det är nog psykosomatiskt. Jag hasade ömklig iväg till min lunchdejt med Mössan, och vi testade handpåläggning men det hade ingen större effekt, förutom att mina bröstvårtor förvandlades till pistolskott. Mössan visade mig sin arbetsplats, det var kul, och jag blev lite avis på att hennes jobb är så mycket mer socialt än mitt. En man som jag inte har träffat förut kom fram och hälsade, och undrade om vi var vänner eller om... "Ihop!", utbrast Mössan snabbt som attan, och jag blev alldeles paff. Jag har börjat vänja mig vid tanken på att Mössan fortfarande står med ena foten i garderoben, men faktum är att hon har nog inte mer än stortåspetsen i marken. Det har varit en långdragen process, men nu verkar det gå i 180 km/h. Det är häftigt att få åka shotgun med henne medan hon sladdar i svängarna. Särskilt som jag helt spontant sa till henne att jag är kär i henne, fastän jag hade lovat mig själv att inte vara den första som säger det, och definitivt inte så snabbt. Hon har inte sagt det tillbaka, och det visste jag ju att hon inte skulle göra, men hon verkar gilla det. Jag står med andan i halsen och spelar cool, calm, collected. Det gäller ju att låtsas att man går omkring med stoltheten i behåll, jag är väl ingen jävla toffel heller. (jo det är jag)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar