När jag precis har blivit ihop med någon och är tokigt nykär och hela fadderullan, då har jag ofta huvudet fullt av en massa visioner av vår framtid, hur vårt gemensamma liv ser ut om tio år. Jag tar för givet att det här är allmängiltigt, att de flesta är likadana som jag. När jag blev ihop med fransyskan till exempel, då hade jag storslagna drömmar om en charmig våning i ett sekelskifteshus i centrala Köpenhamn, som vi skulle dekorera med artefakter från våra många resor (både inom jobbet och privat), och ett jetsetliv i intellektuell tappning där vi skulle blanda glammiga utekvällar med rödvinsaftnar med likasinnade där vi skulle diskutera politik och konst. Ett snyggt koncept, men som jag kan säga nu när jag är okär i henne och efterklok, aldrig skulle ha blivit verklighet. Ingen bitterhet i det, utan bara ett lugnt konstaterande.
Idag har jag och Mössan vallat en bebis. Vi jagade duvor, tittade på minigrisar, bakade sandkakor och petade varandra i magen. Hur kul som helst. Vid ett tillfälle satt Mössan på huk i sandlådan, pratade med bebisen och några andra främlingsbebisar, skrattade och busade och kastade med en liten boll, studsade den sådär i armvecket och fångade den med samma hand, sådär som bollmänniskor kan göra, och såg sådär maskulin och feminin ut på samma gång, och jag tänkte: Det där är fan det sexigaste jag någonsin har sett.
För jag ska berätta en hemlis, som Mössan inte vet: När jag tänker på henne, och en gemensam framtid, då kommer det upp två ord i mitt huvud: bostadsrätt och bebis. Nothing more, nothing less. Jag tar inte så allvarligt på det, för jag är trots allt rätt nykär och visioner är bara visioner, men gott folk, det här är nytt i mitt universum! Villa, volvo, vovve? Ja... varför inte? (jag vet, jag gör mig själv mörkrädd)
Säg det inte till nån, det skulle rasera min image totalt.
4 kommentarer:
Ska jag gissa att du inte är en bollmännsiska kanske?
Jag tycker ofta att det är sjukt snyggt med folk som kan göra saker som inte jag kan.
Gud nej. Jag är den pinsamt brudiga bruden som fumligt springer efter bollen och fnissar fram saker som "oj he he oops nämen he he vad fasen". Bollsport är verkligen inte något som impar på mig, men just den gesten... den visste var den tog. *s*
Naaaaaw! (Jag vet hur det känns!)
Sällar mig in i "åh-kören".. (Trodde aldrig att jag skulle bli en sån som dagdrömde om de tre V-na men att bli insvept i inspiration var och är en ytterst angenäm upplevelse... Hade inte ens vett att bli rädd. :))
Skicka en kommentar