Min äldsta bästis på besök under helgen. (ja, jag säger faktiskt fortfarande "bästis", det är inte alls infantilt så bite me) Hon är nu den enda människan i min riktiga värld som känner till denna blogg. Och förstår självklart att jag vill hålla det på den nivån, ELLER HUR? Hon är den enda av mina kompisar vars tuttar jag får gosa med, men hon vägrar att hångla med mig. Man får nöja sig med det lilla.
Jag drog med henne och en hel hög med flator och tittade på Miss Li. Av henne blir man glad, och man vill gärna ta henne under armen och bära iväg med henne. Jag vet inte riktigt vad man skulle göra med henne när man inte orkar bära henne längre, man kan ju inte bara ställa henne ifrån sig i något gathörn, hon hittar säkert inte i Malmö och så skulle hon bli hungrig, trött och ledsen. Nej det skulle inte gå för sig. Om jag orkade bära henne så långt (tre kvarter på en höft) så skulle jag kunna bära hem henne till mig, så skulle hon kunna få bo under diskhon. Vi kunde mata henne med kex.
Mössan är en tjej med perceptorisk talang. Hon lyssnar på vad man säger, jag menar verkligen lyssnar, och tar till sig det. Nu finns respekten och jämlikheten där, och jag hoppas att det håller i sig, för när hon ringer upp mig bara för att trånande påminna mig om hud och bröst, då blir jag alldeles matt i låren.
Mitt liv går i övrigt inte ut på mycket mer än att skriva tenta och jobba, men snart är terminhelvetet över och då ska jag ut på gatorna och hänga med mitt crew. Innit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar