Jag och Mössan har legat vakna halva natten och försökt lugna en hyperventilerande katt. Varken lugnande ord eller varma händer verkade fungera, men att ha framtassarna på min mage verkade ändå ha någon slags stabiliserande effekt. Åska är inte att leka med, särskilt inte när det låter som om den slår ner ute i vardagsrummet och man riktigt känner den elektriska spänningen i luften.
Faktum är att jag verkar ha utvecklat ett särskilt band till Mössans katt. Det är generellt ett rätt asocialt djur, som enbart tyr sig till Mössan och avvisar resten av mänskligheten med en skeptisk (och lite ond?) blick. Men av någon anledning vill hon gärna ligga på mig så fort jag kommer på besök, och Mössan som har känt katten i tretton år verkar närmast chockad. Jag gör inget speciellt, brukar mest gosa med henne och kalla henne öknamn. Sänder jag ut något slags hormon? Dras hon till min stabilitet? Eller är det helt enkelt så att hon är en förlängning av Mössan i så stor grad att hon instinktivt känner tillhörighet? Men det förklarar inte varför ingen av hennes tidigare tjejer fått samma behandling. Allt är mycket mystiskt, och mer än lagom smickrande. Det är fint att vakna mitt i natten med en tyngd på bröstkorgen, öppna ögonen och inse att man ligger öga mot ögonlock med en djupt sovande katt, och känna sig utvald. Som en ordlös liten shot av bekräftelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar