fredag 9 september 2011

Skammen

Jag vill tro att jag inte håller på med sånt som skam. Det är i de flesta fall ett väldigt destruktivt fenomen, och det skapar mycket skit. Men jag har en egenskap som jag faktiskt skäms över. Eller rättare sagt, jag skäms över min avsaknad av denna egenskap. Jag suger på att trösta. Jag är ingen tröstare.

Det är väldigt få människor som jag är spontant fysisk med, inte för att jag har problem med fysisk närhet, utan för att... ja hur säger man, det faller mig inte in? Vidrör jag dig medan vi snackar så är det alltid en medveten handling. Jag önskar jag var en sån som tog mina vänner i min famn och vaggade dem tills gråten hade stillnat. Men jag är mer typen som sitter bredvid och klappar dem tafatt på armen. Fy fan.

Jag vet heller aldrig vad jag ska säga. Mitt huvud blir tomt när jag möter kris, vare sig det är min egen eller någon annans. Jag vill inte säga något som låter slitet eller corny, så jag säger ingenting. Frågar om ofarliga praktiska detaljer. Försöker alldeles för snabbt hitta en silver lining, istället för att våga gå på djupet av det hela. Usch.

Med mig försöker vännen hålla uppe fasaden. Vara stor och stark, hålla känslorna under kontroll. När en tredje vän kommer så faller allt samman, vännen gråter och blir omsluten i den där stora och varma famnen som den behövde. Och jag har oftast inte ens fattat att det var så allvarligt förrän då. Står bredvid och skäms.

Jag har än så länge bara hittat en strategi att hantera min fullständiga oförmåga att trösta. Jag matar. Jag fokuserar på att se till att alla blir mätta. Det ger mig något att göra, jag känner att jag hjälper till på något sätt, men det värsta av allt... jag slipper sitta ansikte mot ansikte med min vän i kris. Det är inte det att jag inte känner empati. Jag lider med min vän, jag vill göra allt jag kan för att allt ska bli bra igen. Men jag blir så jävla tafatt. Stel.

Som sagt, skammen. Ta bort mig en stund.

Inga kommentarer: