Och om och om och och om igen

Jag vaknar av att mobilen piper. Jag har satt den på alarm, en bra bit från sängen. Hasar upp, trycker på snooze och går och lägger mig igen. Somnar direkt. Den piper igen. Jag hasar upp, trycker på snooze och går och lägger mig igen. Somnar direkt. Samma procedur upprepas två gånger till innan jag reagerar. Blir irriterad. "Vad fan, ska det inte gå en minut i alla fall innan den piper igen?" Går och lägger mig igen. Direkt börjar den pipa, jag kastar mig upp och blänger på den. "Okänd"? Varför står det okänd? Ska det inte stå klockslaget? Är klockslaget okänt? Jag förstår ingenting. Inser, medan jag står och stirrar på mobilen, att ringsignalen är fel. Tar upp mobilen och trycker på yes. "Hallå?"

Det är Fransyskan, hon är fast i Bryssel, hennes flyg är inställt, hon är bakis och har knappt sovit och hon har precis bedragit sin flickvän med tjejen som hennes flickvän var kär i under sisådär tio års tid. Hon snyftar och skrattar om vartannat, vi garvar åt hennes melodramatiska läggning och jag försöker trösta och ge råd. Mitt råd: "Låtsas inte ha dåligt samvete om du inte har det, spela inte martyr för du har själv satt dig i den här situationen, gör det som du vill göra för annars kommer du ångra det, och nej, ring inte hem och prata med din flickvän." Fullt medveten om att Fransyskan är omöjlig att hindra när hon väl har satt sig bakom ratten, det enda en vän kan göra är att försöka jämna ut vägen för henne så hon inte åker i diket.

Hon lyckas inte få ett nytt flyg förrän imorgon, och återvänder nu till Bryssel för ännu ett dygn av lesbisk otrohet och drama. Jag ler, för det finns en trygghet i att vissa saker trots allt aldrig förändras.