Vi skippar dramat och går direkt på kaffet.

Jag och Mössan gick idag och tog en fika. Som blev till en långpromenad. Första (officiella) gången vi sågs sen uppbrottet, och det gick över förväntan. Det där med distans, det är liksom magiskt. Helt plötsligt sitter man där mitt emot en människa som man odelat tycker om. All dramatik, alla sårade känslor, all irritation, allt som bortblåst. Kvar finns två människor som bekräftar att anledningen till att de från första början började ses, var att de alltid verkade ha något att prata om. Och det har inte förändats. Vi höll varandra lite i handen, för det är ju så att våra händer på nåt sätt är gjorda för varandra, även när allt annat är historia. Så kommer det nog alltid vara. Jag har tur, jag har en hel hög med ex som jag tycker väldigt mycket om, och som tycker om mig tillbaka. Snygga, skarpa, roliga och fina människor. Mina heterosexuella vänner påpekar alltid det lustiga i att flator alltid ska umgås med sina ex, men jag skulle vilja säga att det egentligen är konstigare att INTE umgås med sina ex. Jag menar, det finns ju en anledning till att man har blivit ihop i första taget, och sen har man ju delat otroligt mycket och ofta väldigt mycket intima och personliga grejer. Om ens partner inte visar sig vara ett monster och man måste gå under jorden, så är det väl inte så konstigt om man vill behålla människan i sitt liv? Om man lyckas komma över den där initiala smärtsamma perioden förstås, och kan komma ut på andra sidan som vänner. Man ska inte ha för bråttom att bli vänner, för förr eller senare står ens ex mitt framför en med tungan nere i någon annans hals och har man då svårt att låta bli att gå fram och sticka fingrarna i ögonen på denna någon, ja... då skulle jag tippa på att man har haft för bråttom. Jag är definitivt inte redo att se Mössan upp över öronen betuttad i någon annan brud än, men ett snällt och stillsamt umgänge, det verkar funka finfint.