Jag måste erkänna att jag har något av en frisörfobi. Frisörer är oftast snygga, trendiga, och framför allt avslappnat kvinnliga. De verkar liksom inte behöva anstränga sig, de bara ser mjuka och feminina ut. Och jag kommer alltid dit med känslan av att jag måste ursäkta mitt hår, att jag är glåmig och sliten, att de skakar på huvudet åt mig bakom min rygg. Och sen ska de dessutom kallprata med mig, fastän jag är säker på att de tydligt ser att jag är fullt upptagen med att vara ful. Så jag har en taktik. Jag tar på mig mina snyggaste, trendigaste plagg, och jag sminkar mig ordentligt. Inte bara lite mascara och läppsyl liksom, utan hela maskineriet. Och verkar min frisör lite överlägsen, då nämner jag att jag arbetar på kontor. Av någon anledning verkar det göra stort intryck på frisörer, något jag tror deras yrkeskår är ensamma om. På det sättet kan jag gå in och ut ur en frisörsalong med stoltheten i behåll. Ja, ytligt sett i alla fall, med tanke på att jag är fullt medveten om min tragiska taktik.
MEN. Jag har hittat en frisörsalong där de är helt underbara. Jag utvecklar små förälskelser i dessa tjejer varje gång jag går dit, för de är så jävla.... rara, tror jag är ordet. Och de vet vad de gör, och de kallpratar inte om inte jag gör det, och medan man väntar på att färgen ska verka så får man Ramlösa Skogshallon. Dit kan jag gå osminkad, med en decimeters utväxt, i mina Crocker från -98, och bara bli ompysslad. Det är så fint att jag nästan blir rörd i ögat. Och ompysslad blev jag alltså igår. Det blev en jävla förändring, men jag tror det blev bra. Och om någon var tveksam angående min sexuella läggning innan, då tror jag att de är desto säkrare nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar