Danskjävlar

Jag och Amasonen sitter på Oskars i Köpenhamn, dricker vin och diskuterar penetrering. Vi har åkt en halvtimme bort, över ett litet sund, tagit semester, tagit paus, distanserat oss från vardagen, "det verkliga livet". Det som händer i Malmö, det har inget med oss att göra. Det som händer i Köpenhamn vet ingen om. Vi har tittat på alla fina hus, vi har stirrat oss hungriga på alla homosar som kilar omkring överallt. Vi slår oss i slang med ett äldre par, två blonda kvinnor i mönstrade skjortor och med silverringar över hela händerna. De frågar om vi är "sammen", vi förklarar att vi är ex. "Naaaeeej, vad daejligt!", utbrister den ena och ser varmt på oss. Jag vet ärligt talat inte varför hon tycker det är så daejligt, men det känns fint på något sätt, som om hon precis har gett sin blessing. Allt känns väldigt fint, vi är rosiga om kinderna av alkoholen och känner oss riktigt kavata. Vi slår följe med dem till Vela, där vi får drinkar som är som efterrätter. Vi pratar om kvinnoläger och dansk flatkultur. Det är trångt och varmt, vi har varit igång i timmar, vi börjar känna oss mysigt sömniga där i soffan, och vi inser att vår plan om att festa till fem inte är så attraktiv längre. Vi pussar tanterna hejdå, blinkar till den snygga tjejen i dreads, och smyger ut i natten. Sitter på tåget hem. Amasonen halvsover mot min axel, vi håller varandra i handen. Folk trängs och bråkar och stökar, en man spyr stillsamt ner i en papperskorg och ungarna bredvid oss är odrägliga. "En resa i människans skit", säger jag till Amasonen när vi gått av tåget i Malmö, och ändå känner jag mig saligt nöjd, och vet att hon känner samma sak. Det här är början på en mycket bra vana.