Nobody puts Baby in the corner.

Idag har vi en liten hund som trampar runt på kontoret. Hon går och går och går, ganska sakta, utan att stanna upp för att bli klappad på eller matad. She's a dog with a mission, men ingen vet vad det är. Hon är helt döv och verkar väldigt bekväm i det. Det är väl skönt att slippa höra människors pladder, kan man tänka. Ingen som kan kalla på henne, eller be henne göra några fåniga konster. Hon kan istället fokusera på det viktiga i livet: Att gå runt. Och runt. Och runt. Obönhörligt, som en osalig ande, eller som tiden själv. Eller bara som en liten gammal hund som har blivit lite senil. Hon är så fin att man vill stjäla henne.

I övrigt så lyssnar jag just nu enbart på renodlad rock. Rock rock rock. Jag är insnöad. Just nu är det Eagles Of Death Metal som gäller. Ni kan behålla er blipblopelektro för er själva, jag vill ha distade gitarrer och män i pilotglasögon. Tillsammans ska vi cruisa genom LA på varsin Harley, iklädda fransprydda skinnvästar och spikhjälmar. (memo to myself: måste odla skägg)

Som kontrast till det har jag på sista tiden fått chansen att se om flera av mina käraste dansfilmer från 80-talet, de där filmerna som jag kan utantill, alla danser jag har kopierat, alla repliker jag har mimat. Under hela min uppväxt var det liksom självklart, förutbestämt, att jag skulle bli en av dem. Inte filmskådisarna alltså, utan dansarna. Inga människor var mer attraktiva i mina ögon, det var den ultimata livsstilen. Jag tog alla danskurser jag kom åt. Jag såg Fame på China Teatern och grät, och kände att jag och Karl Dyall, vi var tvillingsjälar. Sen blev Kalle Jehovas vittne och jag kom i puberteten och ville mest hångla med finniga tonårspojkar. Så som det brukar bli. Men jag tycker fortfarande att avklippta strumpor, benvärmare, tights med nedrullad midja, sönderklippta t-shirtar och torghandskar är något av det snyggaste som finns, och jag faller som en fura så fort jag ser en brud som kan stuffa like a maniac on the floor.