Vissa inlägg saknar helt relevans, även för mig själv.

Det här målandet. Senaste tavlan färdig, jag stirrar på den, kroppen är tömd på känslor, och jag tänker "jag är egentligen inte särskilt bra på det här". Ändå fortsätter jag. För det som saknas i talang, det kan man ta igen i teknik. Och teknik kan man lära sig, genom envishet. Man kan ju faktiskt lära sig nästan allt, med envishet och tunnelseende.



Samtidigt som jag målar lyssnar jag på Sommarpratare. Jessika Gedin tyckte jag om. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör mig illa till mods. För mycket kall elakhet. För mycket bufflig testosteron. "Men det är ju ironiskt", säger ni. Visst. Men jag betackar mig för ironi som i slutändan bara är en ursäkt för att få häva ur sig människofientlig elakhet.



Fransyskan ringer. Förklarar att hon har en crush på en kompis, men att det är kört eftersom den här kompisen inte bryr sig om hur folk ser ut. "I can compete with my looks, but if it's about my personality I'm screwed!", utbrister Fransyskan. Jag har fått en bild på denna kompis, och eftersom det inte finns en chans att hon skulle hitta den här bloggen och dessutom förstå vad som står, så publicerar jag den här. Helt utan anledning. Eller nja, jag tycker nog att hon är snygg.