Nu är jag alltså officiellt 25. Känns otroligt lika, otroligt vardagligt. Jag orkar ärligt talat inte med att ha någon ångest, ska ju snart fylla 30 så det är ju lika bra att spara det tills dess. Med tanke på bristen på svar på mitt förra inlägg så verkar detta vara nåt som ingen vill ta i med tång, prestationsångesten och åldersnojan och så. Moving on.
Jag var som sagt på premiären av en opera. Jag fick springa bakom kulisserna och hälsa på samtliga i ensemblen, men det hade varit bättre om jag hade fått göra det EFTER föreställningen, för innan så var de ju bara främmande ansikten på främmande dödliga människor (förutom Beata Söderberg då, men jag återkommer till henne), men efter föreställningen så var de ju lite upphöjda till gudar. Eller i alla fall lite övermänskliga. Efter föreställningen var det dags för premiärfest. Och jag känner att jag måste beskriva det i detalj, för att ni verkligen ska förstå min lycka:
Tänk er att ni träder in i en varmt men dunkelt upplyst lokal. Den är tillräckligt liten för att skapa en intim känsla. Inredningen går i oxblodsröd och guld, och golvet är i olika nivåer. Även räckena som skiljer av de olika nivåerna är målade i guld. Tunga draperier i sammet hänger utmed väggarna, och i taket hänger ett flertal äldre kristallkronor. Allt är precis så nergånget att du känner dig lite dekadent när ställer dig vid baren. Du vill röka med munstycke, drapera dig i en vackert broderad rökrock och kupa din hand runt ett smäckert whiskeyglas. Överallt sitter skådespelare, operasångerskor och musiker, uppklädda till tänderna men utan att verka stela. De lutar sig över borden i vilda diskussioner, skratten rungar genom lokalen, någon utför en liten dans för att illustrera något. Folk verkar ha svårt att sitta still, adrenalinet pumpar fortfarande. De tar plats på ett så självklart sätt att jag inte kan annat än förföras. Alla häver i sig vin och ljudvolymen är hög. Den sänks dock något när dirigenten slår sig ned vid det vita pianot och låter sina långa bleka fingrar smeka fram inledningen på en smäktande tango. Vid sin sida har han Beata Söderberg. Beata Söderberg. Den blonda unga cellisten som turnerat rike runt med sin Argentinska tango. Hon är iklädd en petrolfärgad klänning och har två vita blommor i håret. Hade hon stått för sig själv hade hon antagligen sett ut som vilken söt dussinblondin som helst, men med cellon mellan sina knän så förvandlas hon till en passionerad lejontämjare, med stängda ögon och en liderlig min. Vartefter hon spelar blommar två röda fläckar upp på hennes kinder, vilket självklart endast gör henne vackrare. Människorna tystnar, och lyssnar med gillande nickar och leenden. Själv står jag i giftastankar. Till slut är deras lilla konsert över och jag släpps ut ur min trans. Kvällen fortgår, med vin och mat och improviserade sångstycken vid pianot, och dans dans dans tills solen gick upp. Med skorna i handen traskade vi hem genom den sovande sommaridyllen, för trötta för att prata men oförmögna att sluta le.
Så där, det där var kanske det smetigaste jag någonsin har skrivit (och ja, jag gick från niform till duform till jagform). Men det var tvunget. Det var magiskt. Det är något med teatermänniskor som får dem att verka lite mer levande än oss andra. Underbetalda och självupptagna, definitivt, men lite närmare kärnan av det vi kallar livet. Och om något möjligtvis drog ner stämningen under kvällen så var det just det, jag var inte en av dem. Jag kommer aldrig tillhöra den cirkeln, jag har valt något annat. Och det måste jag ju stå för, det är mitt val och mitt liv, och jag tror på att det jag gör är rätt. Men om sanningen ska fram så satt jag på tåget hem med ett litet blött sår i själen, som bultade bitterljuvt medan jag mindes alla dessa galna esteter i deras glamourösa dekadens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar