Men åååååh jag behöver verkligen veta hut! Jag vill slå mig själv hårt, i ansiktet! En redig örfil skulle sitta på sin plats. Hur beter jag mig egentligen? På väg hem på cykeln efter en babblig middag i goda vänners lag, cyklar förbi en pub där hon sitter på uteserveringen. Mössan. Vi ser varandra direkt. Jag blir så överumplad, att allt jag gör är att le mot henne, säga hej, och cykla vidare. Det här är alltså första gången vi är öga mot öga med varandra sen det tog slut. Och jag, min dumma jävel, cyklar nonchalant vidare som om jag hejade på nån gammal bekant! Humpdidumpdidump, här cyklar jag i godan ro, jaså där sitter den där vadhonnuheter, ja hej hej på dig din gamla galosch, själv ska jag hem och peta naveln, tjillevippen!
Suck.
Jag är ett nöt. Ett otrevligt nöt. Men jag är medveten om det. Det måste vara något slags syndrom, som gör mig ovanligt trögtänkt i överumplande situationer. Min hjärna stänger av, och kroppen fortsätter med det som den höll på med. I det här fallet cyklar. Trampelitrampelitramp. Jesus Krajst. Jag har i alla fall vett nog att skicka ett ursäktande sms.
6 kommentarer:
Men jag tror att det är bäst att se det sådär enkelt. Att inte treva runt i en massa försiktighetesspel, för då blir det bara värre för båda.
Om man låtsas och anstränger sig så blir det stelt och svårt.
Lite lobotomiserad får man ju faktiskt lov att vara. Har man inte dispens när det gäller sånt precis när man gjort slut...?
Och hon svarade?
Rim: Helt rätt, inte många beter sig helt normalt efter ett uppbrott. Och det här var min första lite udda handling, antagligen den första i en hel rad av konstiga val och reaktioner.
99%: Well, hon verkade paff och road. Men inte sårad. Jag förklarade att jag lider av nåt slags syndrom, och hon bekräftade det. Lite självspäkning fixar det mesta.
men var det så jävla farligt då?
kanske beror på historian iof.
lebben: nej, det var inte så jävla farligt. *s* Men blir inte allt lite en höna av en fjäder när det handlar om nyblivna ex?
Skicka en kommentar