Jag är ett dåligt HBTQ. Jag hatar schlager och jag har inte varit på Pride på åratal. Jag vet egentligen inte varför, jag har alltid haft kul när jag varit där. Det har kanske bara inte... prioriterats. När jag tänker tillbaka på de Pride jag varit på så är det ett minne som lyser starkare än något annat. Jag vet inte varför egentligen, det är inte något direkt märkvärdigt.
Jag och Amasonen hade precis börjat dejta igen, efter flera år som vänner. Hon hade inte ens hunnit flytta ifrån sitt ex, om jag minns det rätt. Jag åkte upp till Stockholm för att hälsa på, och vi skulle ut och festa tillsammans med gemensamma vänner. Det var varmt och soligt och det var Prideparad. Vi gick inte i paraden. Vi satt på slänten, ni vet där där alla sitter, där alla jublar som högst. Jag kommer inte ihåg vad stället heter. Solen stekte, det var folkfest och ljudnivån var på max. Jag satt mellan Amasonens ben, med ryggen mot hennes bröst. Vi åt körsbär, drack vin och skrattade. Spänningen låg i luften, all kroppskontakt gjorde mig yr i huvudet. Hon bet mig försiktigt i örat. Det var som om vi satt i en egen bubbla, mitt bland allt folk.
Det är allt. Jag minns inte vad vi gjorde när paraden passerat. Jag minns festerna vi så småningom gick på, jag minns nakenbadet, jag minns tunnelbanan till den lånade lägenheten. Men det är som att minnet vid paraden är i färg, medan det andra är i gråskala.
Jag måste fråga henne nån dag om hon minns det där. Och om jag minns rätt, om det var precis så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar