I mitt jobb träffar jag många äldre människor med dödliga sjukdomar. Det är okej, jag tror ärligt talat att jag är för ung för att kunna relatera till det, och därför kan jag sköta mitt jobb utan att gå under av ångest. Jag tänker inte "det kunde ha varit jag". Jag känner empati för dem, men det drabbar mig inte riktigt på djupet. Det låter säkert känslokallt att vara så distanserad, men jag tror inte man kan jobba med det här annars. Men i dag dog min första patient. Dödsförklarades 06.16, står det i journalen. Jag träffade honom senast för en månad sen, och nu lusläser jag hans journal för att se om jag missade något. Klantade jag mig, borde jag ha kollat upp något mer, tänkte jag rätt? Om min bedömning hade varit annorlunda, hade han fortfarande levt? Är det mitt fel? Distansen är som bortblåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar