Just fine and dandy

Plötsligt ringer M. Trodde att han var i radioskugga sedan länge, men det visar sig att de inte hade någon kapten och därför varit fast i Longyearbyen längre än beräknat. Jag känner mig som en hycklare där jag sitter med mitt påklistrade leende och försöker låta glättig, men jag vill inte att han ska oroa sig för vad som pågår hemma när han borde fokusera på isbjörnar och sälar. Det är inte hans fel att hans resa krockar med precis allt annat, den var bokad sen i januari, och han kan inte göra något därifrån ändå. Delad stress är inte halverad stress. Jag känner att jag avslutar samtalet för snabbt. Blir ledsen av hans uppsluppna röst, den gör det så tydligt att jag fejkar.

Dags att ringa hit en vän.