Jag går lite på knäna. Inget nytt där, det har jag ju gjort i över ett år. Det är bara det att jag börjar få så in i helvete ont. Jag plåstrar om och snälla människor blåser om man ber dem, men vad hjälper det när jag inte kan resa mig upp? Jag trycker undan stressen, puttar och knölar ner den i lådor och mörka vrår. Samtidigt så kan jag inte låta bli att göda den, så att säga att den för en tynande tillvaro i skuggorna vore ren lögn. Min stress mår skitbra, den är blankfet och fånleende. Den krälar upp på min rygg och så hänger den där och fiser och rapar, totalt utan skam. Får mig att fantisera om köttkvarnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar