Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Eller hur?
Bröllopet var ju sjukt kul, och fantastiskt, och vackert, och fint på alla sätt. Det var traditionellt men glatt, överdådigt men med värme. Talen var lagom många, och hjärtknipande äkta. I dagarna tre åt vi god mat, drack god champagne, dansade till god musik och flamsade med goda människor. Alla gamla rävar från those dancing days i London var där, varenda liten kotte, och jag insåg hur mycket jag har saknat dem, hur mycket jag tyckte om det livet. Särskilt i sällskap av min bordsherre, Brunei, en av mina absoluta favoritmänniskor alla kategorier. Han har precis köpt sig ett hus i Amsterdam och ett besök dit börjar redan planeras. Över huvud taget blev det så klart mycket snack om att åka och hälsa på folk, så i kombination med allt annat så lär väl min och M:s höst bli ungefär lika lugn som våren och sommaren har varit.
En lite rolig grej var att killen till höger om mig vid middagen var Joakim, en speciell men trevlig snubbe som jag inte har sett på åratal. Han var dagen till ära iklädd en rosa 70-talskostym med svart glitterskjorta och väldigt stora solglasögon. HBT-kuriosa: Det är han som driver tidningen Dorian, och det är även han som designade dogtagen till Europride, ni vet radbandet som det blev lite rabalder om. Första gången jag träffade honom var på en Halloweenfest, och han kom som en av de där snubbarna ur Clockwork Orange. Ni vet, vit sparkdräkt, suspensoar, lösögonfransar, plommonstop och en stor knölpåk. Han däckade på festen, vaknade någon gång tidigt på morgonen bakis som ett as och hasade helt sonika ut genom dörren och tog tunnelbanan till andra sidan av London, fortfarande iklädd sin mycket iögonfallande outfit. En härlig syn för det nyduschade kontorsfolket på väg till jobbet, kan en tänka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar