Min frisör

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker verkligen det är knepigt det här med frisörer. Det är svårt att hitta någon som jag kan gå till utan att känna mig som en idiot. En frisör som inte höjer på ett välansat ögonbryn åt mitt slitna hår, som inte kallpratar med mig på rutin om saker ingen av oss bryr oss om, som inte får mig att skratta nervöst och känna mig som ett skabbigt nöt, som inte frågar mig tjugo gånger om jag verkligen vill ha den frisyren jag har bett om (det har hänt), som inte har i så mycket produkter i håret att det är som om jag doppat skallen i en hink med lim. Men jag har hittat en. Hon snackar Rosengårdsskånska, hon lusläser skvallertidningar, hon har nån slags usel Enyamusik i högtalarna, och hon är en jävel med saxen. Hon lyssnar på mina frisyridéer, gillar dem, förbättrar dem, och utför dem sen samtidigt som hon säger "kul att få klippa nåt annat än städade kontorsfrisyrer!". Nu sitter jag på kontoret och ser allmänt rock ut, långhårig och snaggad på samma gång, och den enda produkten jag har i håret är nån slags glanskräm. Om hon inte var så gravid och tung skulle jag ha lyft upp henne i luften och svingat henne några varv, kvinnan är fanimej fantastisk.